Rider på min våg

Nu är vi inne i ett sånt jäkla flow med hästarna så jag får nästan nypa mig själv i armen. Träningen med Elise och Cassis igår gick galant! Vart försvann den lilla bråkstaken i Cassis liksom? Det är inte så att vi inte har kämpat. Men när alla bitar bara faller på plats en vacker dag så känns det bara som: hur och när hände detta?

Sjukt kul!

Samma gäller min snuff. Förut var det ju problem med precis allt. Han var rädd för transporten, saxen, när det blåste ute, om jag var stressad... Egentligen det mesta. Och nu bara funkar allt. 

Som alla nära och kära vet så har ju transporten varit det stora problemet. Det har det varit sen han köptes, och därför har vi stått stilla i vår utveckling. Bara senast för ett halvår sen fick Jantar sån panik i transporten så innan vi hade stängt bakluckan slängde han sig allt han kunde ut, det tog tvärstopp för den sträckta  linan, han tog i ännu mer, halkade då med sina bakben in under sin egen kropp och gjorde en bakåtkullerbytta ut på luckan... Detta är den hemska sanningen. Så rädd var han.

I alla år som vi har haft honom har folk från höger och vänster sagt: "Ni måste vara tuffare mot honom", "En sån häst ska ha ett piskrapp" "Har ni testat med linor?". Dom som säger att det går att tvinga på en häst har aldrig träffat en häst som verkligen drabbas av panik. Helt enkelt. Jag vet inte hur många grimmor och grimskaft och longerlinor Jantar har slitit sönder.

Min räddning vid lastning var repgrimman och replinan. Linan tål vikten av en båt så den går inte av om hästen sliter till (för det är inte så kul att ha sin häst springandes på byn). Men repgrimman trycker också på punkter i hästens ansikte. Om hästen går framåt så belönar det hästen. Om den sliter bakåt så är det obehagligt för den. Detta har jag haft sjukt mycket nytta av. För tack vare detta har jag lärt min häst att vilja gå in i transporten.

Och nu är vi här! Vi kör våra torsdagar på klubben med hoppträning, Elin kommer hit och trimmar oss i dressyrövningar titt som tätt, jag har Anna i stallet som inspirerar mig och får mig att tagga till. Om exakt 17 dagar kör vi äntligen vår debut, visserligen i en lätt klass - men vi gör det åtminstone! Äntligen! Det går så sjukt bra nu och den här vågen tänker jag rida på länge! 

Kram! /Sara